Den tjugoförsta september

tar jag fram den elektriska motorsågen

och går ner i

biblioteket

och sågar itu

skrivbordet

bär ut halvorna

kör dom i skottkärran

ner till sjön

och lägger dom på högen där

och sen

efter viss tvekan

forslar jag ner

även den skamfilade

läderfotöljen

och grannarna

undrar i tysthet

Take care...

Peter

Besvikelse...

Hon brakade totalt ikväll, besvikelsen är så stor över den uteblivna hjälpen från psyk. Jag är den som måste vara stark och inte visa mig ledsen, visst... jag är besviken, jag är ledsen, men känner mig inte de minsta svag eller nerslagen. Mer åt det hållet att jag ger mig fan på att det skall gå. Mias pappa har semester en vecka nu, dvs han super som fan och bär sig illa åt, är elak och ibland våldsam. Att vara 21 år, vara vuxen och inte ha nånstanns att ta vägen annat än bo där i det helvete som hon växt upp i gör allt så mycket värre. Den tid som inte finns tickar snabbt som fan just nu och jag skriker snart HJÄLP!!!!! Snälla, finns det ingen? tiden är snart ute, timglaset snart slut! HJÄLP!!!

Erkänner att jag är orolig och lite rädd, känner hur tiden rusar, men känner mig stark som en oxe. Vet inte var styrkan kommer ifrån...

Tanken slog mig nu att tänk om någon psykolog kunde hitta min blogg och ge råd...

Take care

Peter

Kära läsare...

Besöket på psyk idag gick varken bra eller dåligt.

Nu i efterhand känns det rätt meningslöst att Mia gick dit och genomled den ångest och rädsla hon haft för att ens ta sig dit. Vi pratade 2 timmar inatt och till sist somnade hon i telefonen och jag hörde mardrömmarna börja innan jag slog av mobilen. Trodde aldrig hon skulle klara att gå dit idag utan vända på halva vägen...

En psykoterapeut som inte "gillar" mediciner så de blev ingen hjälp med lugnande eller nåt för sömnen, funderar just nu på om den kvinnan tar ansvar för om Mia skadar sig eller dör innan nästa besök på måndag.

Vågar knappt skriva att jag känner ett ansvar för många måste ju tycka att jag är galen, ja kanske rubbad som håller på så här.

Men det har gått jättebra efter besöket, Mia åkte och handlade lite nya kläder och de behövde hon på många sätt. Kvinnan på psyk glömde hennes namn hela tiden, sa att nu fick hon inte skada sig för dom skulle lösa allt genom att prata, tyckte de va onödigt att blanda in läkare eller lägga in Mia.

Ja ja... som ni  märkt redan så är jag envis och har en vilja av stål...

så det slutar inte med det här. Flera av er ville ju veta hur besöket gick...

Lår...

Dessa långa muskler

invirade i

varm

len

hud

jag vandrar med

ögonen

näsan

läpparna

från knäet upp till det

vackraste en kvinna har

det där lilla området hud

alldeles i vecket mellan

låret och skötet

och låren lägger sej

över mej

och ibland tror jag

att i en kvinnas lår

bor Gud

Du tvättar dom

och undrar

varför jag står där

förhäxad

Take care

Peter